LinaPina´s Blogg

OTUR, det är banne mig vad jag haft på slutet alltså. Galet mycket otur.

Först klev jag snett och fick en spricka i foten. Lagom till jag skulle till Stockholm på arbetsintervju. Jajja, lämna ett intryck tänkte jag och hoppade vidare.

Kom bara tillbaka till Rhodos så blev jag sjuk. Jääättesjuk. Så sjuk att jag var tvungen att vara hemma från jobbet i två och en halv dag. (Hade jag haft vilket annat jobb som hellst hade jag nog varit hemma fem dagar i alla fall.) Jag hade snor i hela huvudet tror jag och hade feber och ont i halsen och allt därtill. Jajja, det hade kunna vara värre tänkte jag och snöt mig.

Men precis när jag blivit sängliggande så ringer jag min kära mamms. Som halvdäckad berättar att hon inte riktigt kan prata eftersom hon sitter på akuten. AKUTEN? Jaa, hon hade hjälp pappa med veden, och när de hade tre stockar kvar för dagen var hon ganska slut och råkade snubbla baklänges äver lite sly och flyger och landar så illa att hon BRYTER armbågen. Men herregud när får det här ett slut tänker jag? Nåja, det hade ju kunnat vara lårbenshalsen...

Och det senaste på otursfronten hände igår.
Nästan alla i teamet åkte och bowlade. Först tänkte jag inte följa med efteresom jag typ hatar att bowla. Jag  tycker att det är jättekul först - tills jag bryter en nagel eller förlorar. Men sedan skulle typ alla med så då ville jag ju inte sitta hemma själv bara... Men Tessan fick jobba 11 timmar igår för det var så mycket att göra så hon orkade inte så vi tänkte att vi har en myskväll istället med sallad och Starbucks-latte.

Vi gjorde oss iordning och gick till salladsbaren och beställde oss en varsin tonfisksallad. Efter bara ett par tuggor säger jag att jag tycker att mina läppar svullnar av maten. På ena sidan kändes det nästan som att de hängde och det pirrade jättemycket och jättekonstigt i läpparna. Tessan tyckte också att det kändes liiite konstigt så vi tänkte att det var nog ingen fara. Det blev dock värre och värre hela tiden och tillslut liknade jag Linda Rosing eller Olinda från Paradise Hotel om ni kommer ihåg henne. Var bara stockholmskan som saknades. Men som sagt, det var nog ingen fara... Så Tessan smällde i sig hela sin sallad och jag lämnade bara lite. Även om jag också gav restriktioner till Terese om att ringa ambulans om jag började svullna i halsen eller blev medvetslös eller något..

På vägen hem höll Starbucks precis på att stänga och vi kände oss båda så konstiga och fick sådan fruktansvärd huvudvärk båda två så vi bestämde oss för att gå hem istället. Jag sa dock till Tessan att vi inte fick gå och lägga oss ensamma än eftersom vi kände oss så kontiga och eftersom åtminstone jag hade fått en allergisk reaktion på läpparna. Så vi satte oss hemma i receptionen en stund, jag med huvudet mellan benen efter ett tag eftersom jag hade en sådan fruktansvärt tryckande huvudvärk. Min kollega Eric hade berättat dagen innan att han är jätteallergisk mot jordnötter så jag visste att han hade tabletter så jag funderade på att ta en från honom... Med sedan tittar jag på Tessan och säger, men gud Tessan har du varit i solen idag? Du som jobbat? Du är ju helt röd! Då tittar hon på mig och säger: Ja, du med! Och jag vill inte vara taskig men jag tänkte förut när vi åt att, jaa, du har ju inte fått någon färg i ansiktet i alla fall... (Jag hade legat på stranden ett par timmar tidigare på dagen.) Då insåg vi att båda två fått en allergisk reaktion så vi ringde först vår doktor som sa åt oss att åka på sjukhuset på en gång! Det var vi inte helt sugna på så vi ringde den finska istället med hopp om att hon kunde hjälpa oss. Nope, inte hon heller. Det var Ögonaböj till sjukhuset som gällde alltså! Vi upp och hämtade passen och sedan ut och hitta en taxi! Min fråga till doktorn kanske också ska dokumenteras: "Can I drive there myself"? Hmm, jaså inte det.

Väl på sjukhuset blev vi visade till en liten skrubb med två sängar. "Välj sida", "Ta av kläderna så jag kan inspektera" och "har ni smörjt er med någon annan kräm eller annat eller haft på er något annorlunda material än ni brukar idag" var några av befallningarna och frågorna som yttrades.

Sedan fick vi alltså lägga oss på varsin av sängarna, de satte dropp på oss båda och sedan låg vi där en stund helt slutkörda och fick kortison intravinöst. Sedan fick vi två olika medeciner och lite restriktioner om vad vi får och inte får äta de närmsta dagarna. Mirakulöst nog så var huvudvärken borta och våra röda utslag försvunna efter dosen med kortison så vi körde förbi apoteket på vägen hem och sedan stupade vi båda i säng. Varken jag eller Tessan har nog varit så trött i hela vårt liv. Vi sov till klockan två idag, båda två! Helt galet. Och även när vi väl vaknat kände vi oss helt slutkörda.

Idag har jag jobbat fyra timmar på eftermiddagen och det gick ändå bra och jag har inte fått tillbaka mina utslag även om jag nu ser att jag börjar bli lite röd på armarna och ryggen så jag ska ta min kvällstablett nu. Tessan har dock fått både nya och fått tillbaka gamla utslag men de på armarna började gå tillbaka lite för henne så vi är nog snart som nya både hon och jag. Och jag måste säga, jag och Tessan gör mycket tillsammans men jag trodde ALDRIG att vi skulle ligga sida vid sida på en varsin sjukhussäng och få dropp samtidigt. Det var en ny upplevelse. Och trots att vi var skärrade båda två så gick det inte att låta bli att se det komiska i situationen så det kom en och annan skrattattack medans vi låg där med en varsin nål i armen...


Jag & Tessan på vårt stammisställe! Faces 4-ever ;)



Ps, låt aldrig en man agera fotograf.